Haha, som om ni visste att jag skulle komma den 1a maj, eller har jag sagt det? Struntsamma, jag loggade precis in här och ser att statistiken var hööög igår men sorry, jag orkade inte klicka in här förens just nu. Så nu får ni ett inlägg. Det kommer inte bli långt, kanske kanske inte. Jag vet inte, jag skriver och så ser vi hur långt det blir.

Jag kom fram till Bosnien med syster, kändes inte som om vi var i BOSNIEN. Men sen så träffade jag min pojkvän, han var helt off. Man bara, hallo? :( Haha. Men han var i chock, sen så slappnade han av och vi hade jättetrevligt. Vad ska jag säga, alla dagarna bestod av skratt och lycka. Men det fanns såklart dagar då man bråkade också, men blev sams igen som tur är. Åh, jag kommer aldrig glömma då vi var hos mig (där jag bodde hos min släkt) och vi hade så himla kul. Snacka om att killen gillar att göra en irriterad, vi skrattade riktigt mycket. 

Sen hände det lite grejer som inte borde ha hänt just då jag var där, som till exempel. Han skulle spela fotbollsturné och gissa hur det gick? Först passade dom bollen till honom och så missade han bollen och den åkte ut. Helt lost, min lilla söting. Sen började alla springa mot deras mål för bollen var där och då såg jag att min blev skadad. Jag gick ner till honom, jag trodde inte det var så stort och andra sa att han filmade bara för jag var där. Jag bara???? Men han skakade riktigt mycket så jag kallade på hans vänner och vi gick till akuten. Sen när vi var klara så svimmar han framför mina ögon och som tur var höll hans vänner i honom hela tiden. Så dom sprang in till akuten igen och vi bara stod där, jag och min syster och grät. Sen kommer hans bror ut och kallar på mig, och jag var riktigt rädd så jag sa jag vill inte om det är något läskigt men så gick jag in och så hade han vaknat. Så himla synd, att han ens tänker på mig när sånt här händer honom så jag tog hans hand och vi tog taxi hem. Så vi satt lite hos honom och sen gick vi hem till oss så han kunde vila. Vid fem tiden kommer hans bror och frågar om vi vill till Tuzla, en annan stad för att åka till sjukhuset, han hade riktigt ont då. Och i den staden där vi var, där hade dom tydligen inte det som behövdes för att kolla hans fot.

Vi gick direkt hem till honom och väntade på taxin som tog hundra år, åå kommer aldrig glömma det. Min lilla älskling skakade riktigt mycket och jag kunde inte göra något. Han la sitt huvud på min arm och blundade och skakade. Kunde bara hålla hans hand och titta på honom, inget annat. Sen kom taxin och vi kom fram till sjukhuset. Han fick gips eftersom att hans fot hade gått urled. Eller säger man ens så? Struntsamma, det är vad som hände iallafall. Och det är trist eftersom att jag åkte dit till honom och detta gjorde lite hinder för att vi kunde gå ut och ha kul och så. Men han hänge med ut iallafall fast det gjorde ju såklart hinder, ah jag vet inte hur jag ska förklara. 

Men han gick inte i skolan de dagarna, så det är bra iallafall, fick tid ändå. Åh, finns massor att berätta men jag orkar inte. Bara en grej till, och det är dagen vi åkte. Då hängde han med oss till Tuzla för att det var är bussen skulle plocka upp folk. Och vi bara satt och mös hela tiden, tills bussen kom. Min lilla älskling grät också, asså jag fattar inte hur mycket han kan tycka om mig. Det är helt sjukt. Grejen är att jag inte fattar hur mycket han kan tycka om mig, men jag tycker om honom minst lika mycket. ????? Iallafall, sen skulle vi in till bussen för att ta platser, jag och syster men så hade folk sattit sig, asså en person på två platser så man bara liksom? Men så fixade chaffören platser till mig och syster så vi fick sitta tillsammans. Sen helt plötsligt gick alla chafförer in till bussen och jag bara nooooooo! Så jag sprang ut och sa hejdå snabbt som fan till min fina älskling, och sen in till bussen igen och så åkte vi. 

Åh, jag saknar honom som fan! Men som tur är skriver vi varje dag, min fina fina fina älskling.