Hoj.
Igår hade jag en så fin pratstund med min pojkvän. Vi båda hade mick på datorn och hörlurar så vi satt och pratade och skrattade för det mesta. Så underbart! Asså, tänker jag efter riktigt noga så känner man verkligen hur man saknar honom. Men tänker man inte på det så mycket så klarar man det. Jag tänker ju ganska mycket på det men ändå inte. Han kommer nästan varje dag bara för att skriva med mig och se mig lite. Så fint! Det är det som är så bra! Att vi hörs så ofta så man inte behöver sakna personen så mycket. 

Det går inte att förklara eftersom att ni inte förstår. Om ni nu inte har en pojkvän så långt bort från er, 24 timmar pratar vi om. Ni kan inte förstå. Men det gör inget. 

Jag är lycklig!